Om mig - Riksdagskandidat för Miljöpartiet de Gröna i Sjuhäradsbygden - Maila gärna.

söndag, maj 13, 2007

Arbetarklassens sista hjältar

I en tid när LO-medlemmarna hade röstat in sverigedemokraterna i riksdagen och fler LO-medlemmar röstade på moderaterna än vänsterpartiet tycker jag det är dags att sluta betrakta arbetarklassen som en enhetlig politisk kraft.

Arbetarna är lika lite som exempelvis Göteborgare eller bloggare ett enhetligt släkte. Tappet av klassiska sosseväljare till det borgerliga blocket avgjorde höstens val. Och moderaterna har inte tappat speciellt mycket i opinionsmätningarna. Trots skattesänkningar och nedskärningar.

Vad är egentligen arbetarklass idag?

Socialdemokraternas och Saltsjöbadsdirektörernas framförhandlade välfärdssamhälle ökade reallönerna, höjde levnadsstandarden och gjorde arbetarklassen till medelklass. Det var bra. Dessvärre glömdes den livskvalitet som inte mäts i ekonomiska termer bort och miljöomtanke blev mest småborgerligt tjafs. Och individen blev en liten del i en stor massa.

Dagens underklass är de som står utanför arbetslivet. De arbetslösa som ännu inte haft något jobb och därmed saknar a-kassa, det är invandrarna som inte släpps in på arbetsmarknaden och det är studenterna som lever på CSN-pengar och sommarjobb. Ingen av dessa grupper har sossarna visat sej speciellt villiga att satsa på i regeringsställning. Måhända kommer det ändras i opposition, det återstår att se.

Klassamhället finns kvar. Men det har ändrat form. Industrisamhället ligger och kvider i dödsplågor och arbetarklassen finns inte längre. De allra flesta av dagens svenskar är medelklass, en mindre del överklass och en mindre del underklass, åtminstone i ekonomiska termer. Det stora flertalet har fått det bättre, och de som fått det sämre har de flesta politiker inte riktigt brytt sej om.

Socialt finns visserligen arbetarklassen kvar, men även det håller kanske på att ändras. Och vad jag kan minnas från åren jag jobbade extra inom industrin i slutet av nittitalet var det inte speciellt många, inte ens de fackligt förtroendevalda, som talade om "arbetarklass". Det är en kollektiv identitet som knappt finns kvar. På sin höjd bland akademikerkids som förläst sej på Marx eller en och annan vänsterpartist.

En radikal fördelningspolitik för tvåtusentalet vore att satsa på ett socialt trygghetssystem som omfattar alla - oavsett om de arbetat sej till a-kassa eller ej och oavsett om de har föräldrar som försörjer dem. Omtanke om människa och miljö bör vara ledord. Långsiktighet, lika rättigheter och livskvalitet som miljöpartiet brukar föredra att uttrycka det.

Det postmoderna samhället är här. Och arbetarklassens sista hjältar tycks vara moderater och sverigedemokrater.

4 kommentarer:

Anders Wallner sa...

Du är så bra.

Mikael Åhman sa...

"Vad är egentligen arbetarklass idag?"

Jag skulle svara: Detsamma som alltid, människor som primärt livnär sig på att sälja sin arbetskraft och saknar bestämmande inflytande i eller över sina arbetsuppgifter. Vilket, som jag ser det, innebär att arbetareklassen är en grupp vars medlemmar har socialt relevanta likheter sinsemellan.

Däremot är arbetareklassen inte längre, som du mkt riktigt påpekar, en homogen politisk kraft. Men det tror jag mest beror på att klassmedvetenheten försvagats i sammband med uppkomsten av nya arbetareyrken såsom HTML-programerare. Etnifieringen av underklassen har naturligtvis gjort sitt oxå.

Att fler arbetare röstar på SD än på V - var har du läst det? Men i vilket fall: V:s väljarbas är måhända den akademiska medelklassen, men SAP hämtar fortfarande sitt huvudsakliga stöd och merparten av sitt partikader från arbetareklassen.

"Det postmoderna samhället är här."

Det stämmer möjligen... Det oroar mig dock i så fall eftersom jag uppfattar postmodernism som en medelklassrörelse vars huvudsyfte är att förneka förekomsten av universella sanningar, till förmån för det (egna) banala tyckandet. Universella sanningar som att det råder en social konflikt mellan säljare och köpare av arbetskraft som yttrar sig i kamp om mervärdet. Postmodernismen som jag ser det är ett sätt för den akademiskt utbildade skiktet att motivera sitt eget smitande från politiskt ansvar.

I sakfrågor är jag däremot beredd att i viss mån ställa mig bakom dina tankar och förslag. Friår, generös flyktingpolitik, kritik av det nyliberala EU-projektet...

Frågan är dock: Skall en radikal politik fastställas av politiker åt folket? Det blir liksom konsekvensen om politiken inte grundar sig på det arbetareklassens egen kamp och organisering såsom social kraft. Arbetareklassens befrielse kan bara vara dess eget verk...

Stefan Lindborg sa...

Hej.

Ditt frontalangrepp är besvarat:

http://stefan.vansterboras.se/?p=11

Ser fram emot kommentarer.

//Stefan

Anonym sa...

Totalt ytlig och borgerlig förståelse av klass!