Tecken i tiden

1988 dansade miljöpartiet in i riksdagen och därmed rubbades det tidigare oerhört stabila svenska fempartisystemet. Sedan dess har partier kommit och gått och antagligen kommer det fortsätta så. Av riksdagens nuvarande sju partier ligger hela fem stycken bara en eller några procentenheter ovanför fyraprocentspärren. Sverigedemokraterna kunde så sent som idag notera en bra opinionsmätning. Sverigedemokraterna ligger nuförtiden på ungefär samma nivåer som vi gjorde inför valet 88 och KdS inför valet 91. Socialdemokraterna gjorde i 2006 års val sitt sämsta val i modern tid.

Vad man kan konstatera är att den svenska partistrukturen håller på att bli mer och mer lik den i många andra västeuropeiska länder. På gott och ont.

Koalitionsregeringar blir normen.

Inget 45%-parti. Däremot ett par större partier och många mindre.

Högerextremt/högerpopulistiskt parti med relativt stort väljarstöd.

Inget massivt valdeltagande.

Allt ovanstående gäller redan mer eller mindre i Holland, Italien, Danmark, Norge, Finland, Belgien och flera andra länder. Snart är nog även Sverige där. På gott och ont.

Att koalitionsregeringar blir norm är hög tid. Allt annat är bristande respekt för demokratin. Och att inget parti är riktigt stort är bara vitaliserande för demokratin. Ett stort parti ute på högerkanten är en tragedi, men uppenbarligen ett tecken i tiden. Valdeltagandet ökade visserligen förra året, men än är det långt kvar till rekordnivåerna på sjuttitalet.

Vad kommer det här innebära? En del säger att det är trångt i den politiska mitten - och kanske är det så. Vill väljarna ha polariserade alternativ att välja mellan? Jag vet inte. Men Sveriges riksdag är snart inget unikum bland västeuropeiska länder. Vilket påminner om att nån stackars regering nån gång på tiotalet väl bör ta itu med den av de flesta partier så avskydda EU-frågan. Stackars den regeringen.